tankar
Tårarna rinner ned längs mina kinder för första gången på flera månader. Ända sedan jag började med antidepressiva så har jag helt enkelt inte kunnat gråta. Jag har tänkt på det mycket på sistone, jag som annars gråter ständigt. Nästan i alla fall. Det kändes som så.
Jag har så svårt att acceptera min bipolära diagnos, har hela tiden trott att den inte stämmer, även om symtomen passar så otroligt bra. BUP undrade om jag ville göra en adhd-utredning och jag brydde mig inte ens. Det har känts som att de bara kastar diagnoser och mediciner åt mig och säger "ta detta, det får dig att må ttre".
Under mitt senaste återbesök hos BUP-läkaren försökte jag förklara att jag känner mig avtrubbad och att jag inte är mig själv, men hon läkaren förstod inte. De säger ständigt att det varken finns något rätt eller fel, men vid slutet av besöket suckade hon tungt och frågade mig om jag mår sämre att de antidepressiva. Hur fan ska jag kunna svara på det? Det fanns både positivt och negativa konsekvenser. Det positiva är att jag inte längre planerar min begravning i detalj (jo, har faktiskt slutat göra det) men det negativa är att det är något som fattas och jag vet inte vad. Förstår ni min frustration. Jag ville svara både ja och nej, men det skulle hon inte förstå. Istället gav jag läkaren det " rätta" svaret. Nej, jag mår inte sämre. I deras ögon gjorde jag nog inte det i alla fall.
