all over the place
De senaste månaderna har jag inte hunnit känna efter hur jag mår. Okej, det här låter jäkligt deep, men jag är en känslomänniska... no shit. Vem är inte det?
Vet inte hur jag ska förklara det men mina känslor skiftar konstant, och jag kan inte hejda mig själv. Om jag är glad, då blir jag helt uppspelt. Om jag mår dåligt, även om det bara kan vara småsaker som missförstånd i vardagen, så blir jag helt förstörd. Jag kan göra stora saker till gigantiska, och små skitsaker till en katastrof. Höga berg och djupa dalar, helt enkelt. Varje dag, varje timme, varje minut får jag stå ut med mig själv.
Jag har alltid velat dela med mig av mina känslor och tankar. Jag älskar att prata (fast på mina egna villkor) och är uppriktigt intresserad av andra människor. Har alltid varit det. Jag var den där tjejen i mellanstadiet som blev överlycklig när det kom en ny elev till klassen, visst, det var spännande med ny elev, mende flesta andra i klassen var inte lika exalterad som jag var. Jag hade två riktigt nära vänner under mellanstadiet som jag konstant bråkade med. Det kunde vara småsaker, men jag totalvägrade att erkänna att jag hade fel och kunde bara leka med en åt gången. Om jag fick skäll av en fröken så ryste jag agg mot honom/henne i flera veckor. Kanske är detta ett beteende som de flesta barn har, jag vet inte, men jag vill nog påstå att detta åtminstone är något som bevisar mina humörssvängningar.
Ännu en bekännelse, som låter riktigt töntigt är att jag skäms över mig själv. Jag vill kunna tona ner min exaltation och kunna dölja min nedstämdhet, men det är helt omöjligt. Jag är medveten om att jag kan prata om en plats jag besökt i en evighet utan att tröttna. Jag är medveten om att jag tar alldeles för stor plats vissa gånger under konversationer. Har en viss vän som väldigt ofta vill fokusera alla samtal mot henne. Det ska pratas om vad hon har gjort, vad hon har fått, vad hon ska göra, vad hon ska köpa. Har blivit som en tvångstanke att jag ska vända dessa samtal mot mig, eller ännu bättre, prata om någon helt annan. Om jag hade varit en "bra" människa hade jag bara låtit denna person vara, men nää... Jag skäms över hur jag är. Hur jag beter mig.
Jag har, handen på hjärtat, fuskat med mina mediciner. Inte medvetet. Snarare tvärtom. Fast tja, om jag bara hade fokus och tillräckligt bra ork hade jag kunnat 1. ringa till psyk och förnya recept 2. gått till apoteket och hämtat medicinerna, men a) jag har ångest över att prata i telefon b) jag jobbar heltid och psyk har ganska specifika telefontider, kunde ringa när jag hade förmiddagsrast men det glömde jag bort i typ 2 veckor... Detta är jag i ett nötskal. Jag gick till slut in på internet (wow, ny funktion som jag inte lagt märke till innan) och förnyade receptet. Har alltså precis börjat med E igen och detta är andra dagen jag ätit medicinen. Vaknade 5.00 imorse pigg som en nötkärna när jag somnade 00.00. Härligt, härligt. Satt hemma hela förmiddagen och kollade på Legally Blonde 1 &2 samt Sweet Home Alabama samt lite av Grey's Anatomy.. Skulle iväg vid 17.00 på ett möte och hade tänkt att jag skulle duscha (såg seriöst ut som ett vrak) i god tid, men jag var helt fastklistrad vid datorn hela jäkla dagen. Spelade samtidigt spel, både hayday och något strategispel samtidigt. Helt plötsligt var klockan 15.00 och jag behövde duscha. Vad tror ni att jag gjorde? Jo kom på att jag inte rensat avloppet till handfatet eller städat duschlåsgrejen på ett tag så gjorde det istället för att duscha... sen var klockan 15.30. Hann såklart duscha, men tidspessimist som jag är så behöver jag mycket tid på mig. Kom iväg i tid osv. Men nu är klockan snart 23.00 och jag behöver kliva upp 5.00 imorgon. Härligt. Tror att jag är i en period då jag inte sover mycket... hehe.
Trodde aldrig att jag skulle skriva en såhär lång text igen. Mitt tålamod är sämst.
