thoughtlessness.blogg.se

November och december var två riktigt jobbiga månader för mig, nu i efterhand efter att pratat med min psykolog har jag fått veta att det var en depressiv period. Jag kommer ihåg att jag satt på bussen hem från mina föräldrar. Det var då jag insåg hur tom jag var, att jag knappt kände något medan jag mådde skit. Under den perioden pendlade jag mellan att ha ångest och att bara vara tom. Det hjälpte ju inte direkt att jag bråkade mycket med mina föräldrar.

 

Jag ringde minsyster i panik. Jag behövde hjälp, och om det var någon som kunde hjälpa mig var det hon. Det första hon sa var att hon skulle boka läkartid på hälsocentralen åt mig. Läkaren ville först skicka mig till UMO, men jag vägrade och då skickade hon remiss till BUP istället (och bom, där gick hemlighetsmakeriet från mina föräldrar i stöpet...) 

 

Det tog "bara" en månad innan jag fick en första tid på BUP. De hade tydligen lågtryck, vilket jag antar var bra för min skull. Det första besöket tog två timmar. Jag började redan gråta i väntrummet, och efter det gick det utför. Jag vet inte varför, men när jag mår dåligt gråter jag hela tiden. Har liksom inte någon spärr. Min psykolog är tack och lov riktigt bra. 

 

Min syster är bipolär, och det tog inte många veckor förrän jag fick veta att det också är vad jag förmodligen lider av. Jag har inte direkt kunnat tagit in det, på något sätt förklarar diagnosen mycket över hur jag mår och har mått de senaste månaderna/åren, men på något sätt accepterar jag inte den. Det känns fel. Men ändå rätt. 

 

Jag pendlar hela tiden med att försöka söka stöd hos mina vänner och vilja klara mig på egen hand. De finns till till en viss del, men aldrig fullt ut. Vilket gör väldigt ont. De säger att de bryr sig, men gör aldrig något för att bevisa det. Och jag är alltid sjätte hjulet, sista valet.